Imorgon börjar pappas cytostatikabehandlings första cykel. 2-3 timmars dropp hos Onkologen på Uddevalla sjukhus.
I mer än två månader, nästan tre, har han väntat på detta, att denna "behandling" ska börja.
Det är så blandade känslor för mig. Äntligen får han motmedel, men hur kommer det fungera? Hur kommer han bli? Har man "väntat" på något som gör det värre?
Hur kommer han bli? Hur kommer han må? Kommer han tappa håret och till utseendet förändras till en pappa jag inte känner igen?
Denna ständiga oro, jobbiga tankar, mardrömmar, tårar, ovisshet...
Inatt drömde jag att han hade dött, men att jag var och hälsade på honom i himlen i sitt nya hem, jag och mamma och Vincent. Men det var bara jag som kunde se honom. Man fick simma dit i helt klart vatten. Vincent kunde också simma. Han var så fin, helt frisk till utseendet och hade inte det minsta ont.
Hur tolkar man dessa ständigt knäppa drömmar?
I år tänkte jag fira julen här hos oss, i hopp om att pappa vill komma hit också. Hur han nu kommer må. Det blir Vincents första jul, men blir det pappas sista?
Gode snälla Gud. Inte än. Väck mig imorrn och visa mig att det bara varit en hemsk mardröm alltihop. Jag är inte redo för detta än, jag har ju precis fått barn och borde få bara vara lycklig. Varför min pappa? Varför just nu och varför såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar