Snart är Vincent 9 månader. Det är inte klokt. Varje dag tittar jag på honom när han sover och bara njuter av att han finns, hans doft, att han är hälften av mig och hälften av Pierre.
Lyssnade på en podcast förut om Amanda Schulmans förlossningsberättelse och tårarna bara strömmar! Kan verkligen längta tills nästa gång man får ligga där och vrida sig av smärta och tillslut få upp den lilla bebisen på bröstet. Jag vill ha massa barn, åtminstone ett till så Vincent får ett helsyskon. Jag har vuxit upp helt utan och hade önskat mig ett idag. Som tur är har jag Pierre med mig på min sida om fler, hade varit ett bekymmer annars...
Nä, nu strax hopp i säng. Imorrn onkologen med Pappa.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar