Tack.

Tack alla fina vänner för ert stöd.
Tack för era mail och sms. Jag har inte svarat, men det är för att jag inte orkar just nu. All tid är med pappa och min familj.
Jag kommer skriva här när jag orkar. Det funkar som en dagbok för mig själv, ett bollplank av tankar och frågor.
Att ni läser och deltar är helt upp till er, även om det mesta är dystert just nu.

Operationen har gått bra, enligt läkaren. Stomi på plats. Nu väntar återhämtning och ladda för en stor påfrestning med cellgifter och strålbehandling. Någon Gud ber jag inte längre till, han verkar ha glömt bort mig och det jag ber om.
Om någon annan har bättre kontakt med denna människa, hälsa från mig.
Be honom skona min pappa nu, det här räcker.

Så vem det än är som ser till att det som händer händer, vad har du för tanke med detta om det nu finns en mening med allt? Du förstör mitt liv. Och mitt i Halloween, är det en riktig skräckfilm du skapar så lyckas du. Jag kan varken äta eller sova och går med en stor klump i magen hela tiden, tårar som alltid hänger i ögonen.

Du har gjort allt till ett kaos.
Du förstör min pappa, hans liv. Alla inblandades liv. Min mammatid under mitt första barns- min sons viktigaste tid i livet med sin mamma.
Sömnlösa nätter av oro, ångest, tankar och tårar.

Vad är menigen med detta?