Bildbomb!

Hej vad det går!

Oj oj, nu har det gått långt mellan inläggen här ett tag, inte bra!

Det har varit mycket att göra, och tiden har inte räckt till att sitta vid datorn.

Vi har firat midsommar som hejsan i stugan som vanligt. En aningens lugnare än vad vi brukar (i allafall jag, Pierre kör på i vanlig ordning). Vincent sov nästan hela kvällen och skötte sig alldeles exemplariskt trots alla förbannade knott och mygg som förmodligen älskar den delen av Sivikan allra mest. Tur det finns myggnät, annars hade han sett ut som en liten medvurst.
Midsommardagen blev han 4 månader gammal, min lille snuttunge. Herregud vad tiden går! Önskar man kunde stå still ett tag, han växer så det knakar.

Dopet närmar sig också och jag håller på och fixar som bara den. Inköp, fix och planering. Mycket som ska göras, mer än vad man tror. Ska inte ha de tradionella banden till klänningen, utan har köpt nya. Köpte två eftersom jag fick sån himla beslutsångest, så jag ska gå och fundera här hemma ett tag. Igår köpte vi de sista kläderna till Vincent, en kofta till hans "efter-dopet-outfit". En jättesöt vit/marin-randig med träknappar från "Newbie" på Kappahl.
Med dopet förresten så blir jag så besviken. Främst på folk som inte ställer upp och kommer på sådana här saker. Dop är inte för mig "vilket kalas som helst", utan det är en stor grej. Dop, konfirmation, giftemål och begravning kommer man på, oavsett. Jag tycker inte heller det är vidare "kul" med dop, men man gör det som en fin gest. Det handlar inte om dyra presenter eller något sånt, det handlar om ett välkomnande - en fin gest till Vincent och oss som föräldrar. En del släktingar har inte ens sett Vincent ens, och det tycker jag är skitdåligt. Noll intresse känns det som, och det gör mig så himla ledsen. Men det bevisar väl mest vad man bryr sig om, antar jag.

By the way; för Dig som gillar ljudböcker MÅSTE jag bara tipsa om Magdalena Graafs bok "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Alltså, jag vet inte om det är mitt överflöd av mamma-hormoner som spökar eller vad det är men jag har gråtit många tårar när jag lyssnat på denna bok! Usch, stackars människa. Du har säkert som jag haft många fördomar mot dessa "tutt-systrar" med utvik, platinablondt hår, stora ögon och låååånga ögonfransar och varit en smula avundsjuk och sagt nått elakt, det har jag och det erkänner jag, men efter att ha börjat läsa Magdalenas blogg och definitivt efter att ha lyssnat på hennes bok (är inne på min andra gång!) så har jag vänt uppfattning totalt. Vilken fantastisk underbar tjej/mamma/kvinna hon är. LÄS/KÖP/LYSSNA på den, Du kommer INTE ångra dig.

Har varit totalt onyttig idag och ätit typ... inget. Måste skärpa mig med maten men det är ju så förbannat tråkigt att laga mat till sig själv. Önskar det fanns ett mirakelpiller som gör att man får i sig det man ska men i en tablett.

Om precis en vecka åker vi till Öland på mini-semester. Ska bli skönt att komma hemifrån lite och bara få koppla av. Har aldrig varit där så det ska bli spännande. Något Du rekommenderar för oss att titta på?


Näää... nu ska jag hoppa ner i badet och ta det lugnt. Älskar att bada, gör det varje kväll nästan. Tappa upp ett skumbad, peela hela kroppen med skrubb, hälla i olja och bara njuta. Livskvalitét!

Babysim & dopsamtal

Igår var vi på säsongens sista babysim. Pierre fick vara med och bada eftersom jag har kommit tillbaka till verkligheten igen, kan man säga. Tog jättefina kort och filmade några snuttar.

Idag kommer prästen hit i eftermiddag så ska vi prata om Vincents dop nu den 30/6. Jag vill inte ha något speciellt utan enklast möjliga som passar oss och är mer personligt och fint istället för bara Jesus och amen.
En kompis dotter Olivia, som för övrigt rider och tar hand om min ponny ska sjunga Cecilia Wennerstens låt "Det vackraste". Faddrar kommer bli min moster och hennes familj.

Har precis dammsugit upp alla inneboende dammråttor medan lilleman har sovit i vagnen i snart tre timmar! Helt sjukt. Annars brukar det bli en timme hit och en timme dit.
Ska åka in och köpa lite blomjord och en stor plastkruka till min tomat så det kanske blir några tomater så småningom. Japp, så fåre bli!

Kanske köpa en pelargon eller två och sätta i balkonglådorna också...?



Då började livet som mamma!

När vi äntligen blev utskrivna så kändes det så skönt. Visst, Vincent var liten och gul fortfarande, men värdet steg i allafall inte och det höll på att gå neråt. Vikten började också öka successivt. Konstigt nog var han aldrig under sin födelsevikt med mer än 30 gram, och som barnläkaren sa till mig - "Det är ju som en måltid", så var det ingen fara. Vincent hade Leif Inganäs som barnläkare, precis samma doktor som jag hade när jag var liten bebis.

När vardagen rullade på och Pierre började jobba igen efter de där 10 pappadagarna (varav 7 av dem spenderades på BB), hade min mamma tagit ledigt en vecka. Helt underbart! Nog för att jag utan tvekan kan ta hand om mitt barn, men det kändes tryggt att ha mamma inom räckhåll om det var något. Vi umgicks en del och var ute och gick promenader och så. Det var kallt ute men jag hade en rejäl åkpåse från Buppabrand som jag beställde på Internet och köpte den minsta lilla overall på Polarn o Pyret. Inte för märkets skull, utan för att jag inte hittade en liten lämplig overall någon stans! Lite fel årstid i slutet på februari eftersom vår- och sommarkläderna var på G.

Till en början sov Vincent mest hela tiden i långa perioder. Men det varade någon vecka eller två. Sedan kom koliken som ett brev på posten.

Han skrek de tre första månaderna och nätterna var jobbiga. Jag sov kanske 2-4 timmar totalt, den sämsta natten sov jag kanske 2,5 timmar TOTALT. Trött och som ett vrak provade vi allt. Semper magdroppar, Minifom, massage, ligga på mage, ligga med benen under en kudde, fänkålsté, promenader i vagn, åka bil... allt. Jobbigast i dessa stunder är när många av de närstående vill hjälpa till med diverse lösningar och eventuella problem. "Byxorna sitter åt", "Strumporna kanske klämmer i tårna", "Han är för varm", "Han är för kall", "Mössan är inte bra", "Nappen är inte bra", "Bilstolen ser inte bekväm ut", BLA BLA BLA. Precis som jag inte redan försökt med allt det där? Som nybliven mamma så tar man allt som egen kritik när ens barn skriker 85% av vaken tid. Man känner sig så värdelös och hjälplös. En mamma som inte kan trösta sitt eget barn = en dålig mamma. Idag är koliken borta, så man kan väl säga att det var den här "3-månaderskoliken". Han kan fortfarande va lite gnällig vissa dagar med mycket luft i magen men det är ingenting om jag jämför med hur det har varit.

Trots allt jobbigt de första månaderna är ändå mammagrejen helt fantastiskt mysig! Vad gjorde man innan man fick barn?! Hur kunde något annat vara viktigt innan detta?

Och HERREGUD vad kort man tar hela tiden. Jag har flera hundra redan. Har från början tagit kort på Vincent vid varje månad, som jag ska hålla på med tills han är ett år. Kan vara kul och se hur mycket han ändrar sig till utseendet.

Här är han ca två veckor gammal, i sin bästa pjamas och med sin snutte han fick i present av sin mormor när han föddes. Nappen tog upp halva ansiktet på honom, den lille skrutten : )



7 dagar i BB's lokaler

Efter förlossningen kom vi till vårat rum. Ett mysigt rum med fönster ut mot en innergård och vi kunde klara oss helt själva om vi ville. När vi kom på plats var det nästan bara att lägga sig direkt, klockan var mitt i natten. Vårt lilla, invirade knyte lades i sängen bredvid mig för att hålla värmen. Vi sa godnatt.

Jag sov ingenting den natten. Jag låg bara och tittade på min lilla son som sov bredvid mig. Sköterskor kom in lite då och då och tittade till oss eftersom han inte orkade äta något vidare. Vincent blev matad med kopp till en början, sedan med nappflaska medan jag försökte amma. Ganska snart insåg vi att denna lilla, lilla kille inte kunde ha bebiskläderna vi köpt innan utan vi fick ringa min mamma och be henne komma till entrén några dagar senare med en påse med pyttesmå. Hon kom med en hel kasse! Han drunknade även i dessa, givetvis, men dessa satt iallafall uppe :)

Alltså, ALL ELOGE till personalen på BB för ett fantastiskt jobb, men som förstagångsföräldrar måste jag säga att all denna information, tips och råd gjorde mig tokig. Ingen inom dessa väggar var överens om samma sak. Det var olika bud om allt, och den tredje dagen bröt jag ihop totalt och kände mig så urkass. Min lilla bebis ville inte äta. Han orkade inte. Han somnade bara hela tiden och fick inte i sig den mängd personalen tyckte var bra. Matvikterna var absolut värst till en början. Denna ständiga press på att han skulle äta en viss mängd. Och mjölk hade jag, massor. Jag kände mig som någon variant av en Highland Cattle-ko. Orakad sedan flera dagar och mjölk i massor. Men ingen bebis som orkade äta.

Den fjärde dagen begärde jag att få komma hem, om nu läkaren tyckte det var okej. Efter läkarkollen åkte vi hemåt och ni anar inte vad skönt det var att få sova i egen säng! Vi blev inte utskrivna helt för det. I flera dagar i sträck fick vi åka tillbaka och ta nya prover på Vincent som hade gulsot och värdena bara ökade och ökade. Han såg så solbränd och fin ut, men detta var inte bra.

Herregud vad allt är stressande som småbarnsförälder. Jag grät hela tiden, för allting. När han inte ville äta grät jag för det, och när han var gul och trött, grät jag för det. När läkaren sa att vi var tvungna att komma tillbaka igen för nytt prov grät jag för det. Men, när allt kändes hopplöst så hade värdena stannat av igen och var på väg neråt så vi blev släppta av BB och togs över av BVC. BVC gjorde ett hembesök ganska snart. Vi städade hemma och gjorde fint. Det kändes så ovant med en bebis hemma. Alla fina bebissaker man bara gått och tittat på länge kom nu till användning. Mamma och pappa kom och hälsade på samma dag vi kom hem. Så stolta. Pappa vågade inte ens hålla honom, för han var så liten. Vincent fick fina kläder och en snuttefilt, ett gosedjur och lite annat smått och gott.

Förlossningen

Så var det torsdag den 23 februari. Pierre hann gå till jobbet och jag vaknade som vanligt till när hans klocka ringde, men somnade om. Låg och halvslumrade och hostade till och... kissade på mig? Jag blev klarvaken.
Nog för att denna tid innebar ett jäkla spring till toaletten men detta hade aldrig tidigare hänt. Jag reste mig upp och småsprang till toaletten. Jodå, det var vattnet som gått. Men... Nu?! En hel månad tidigt?
Väl på toa inser jag att jag måste ringa Pierre, men mobilen låg ju kvar inne i sovrummet. Jag löste det på nått sätt och ringde honom medan jag satt där.

Det mest komiska var att några dagar innan, på söndag kväll, sa han att han var trött på att jobba och den vanliga söndagsångesten hade krupit sig på. "Du kan väl ringa fem över sju och säga att vattnet har gått imorrn, så jag slipper jobba", skojade han. Detta hände precis, men på torsdagen.
Pierre stannade på jobbet tills jag pratat med förlossningen som ville få in mig på vattenavgångskontroll vid 11, så vi bestämde att han skulle åka hem vid frukost och handla det sista till BB-väskan innan. Vi var ju inte klara med det! Jag hade precis börjat packa, bara någon dag innan.
Jag ringde mamma bara för att berätta vad som hänt, och hon hade inte hunnit till jobbet än utan var i hallen och skulle precis gå ut, men hon bestämde sig för att komma upp till mig istället och hålla mig sällskap. Hon kom, hjälpte mig att fixa frukost och gå ut med Greta på morgonpromenaden medan jag vankade runt och försökte packa det jag behövde ha med mig in.
Pierre kom hem runt 10 och tog en kopp kaffe medan mina värkar började komma smygande. Inget farligt alls, utan helt överenskommet.
Vi kom in vid 11, fick en tid på obstretiska mottagningen, på samma ställe vi för flera veckor sedan gjort ultraljudet. De konstaterade att det var vattnet som gått men jag var inte öppen alls så det var ingen fara. De rådde oss att gå ut och gå, så vi tog en runda runt NÄL, åt middag och bara väntade. Jag hade ungefär tre minuter mellan värkarna, men det brydde de sig inte om. Jag var bara öppen tre cm och de tyckte vi skulle åka hem igen. Här var klockan runt 16, för på väg hem mötte vi min pappa som precis slutat jobbet. Vi stannade och pratade lite med honom vid gamla busshållsplatserna vid Båberg men jag var mest fokuserad på mina täta värkar. "Ta ett bad och två alvedon när du kommer hem", sa Barbro på förlossningen. "Bebisen kan komma ikväll, inatt eller imorrn morgon".
Vi hann hem, jag hann ta av mig kläderna och lägga mig i ett varmt bad i några minuter innan värkarna var så starka att jag inte kunde varken andas normalt eller prata. Jag vrålade till Pierre att ringa förlossningen igen och BEGÄRA att jag skulle få komma in, om jag så skulle ligga i korridoren. Han ringde och in åkte vi, igen. Han släppte av mig i entrén, och jag fick en jättekraftig värk mitt innanför dörren. En sköterska gick bara förbi mig när jag stod där och vrålade. Hon ställde sig utanför entrédörren och började röka. Jag var vansinnig. Sjukhuspersonal kunde väl åtminstone fråga om jag behövde hjälp där jag stod och höll mig krampaktigt i en sjukhussäng och skakade av smärta?!
Vi blev inskrivna 17.41. Vi fick träffa Barbro igen, och jag var glad över det. Hon var en helt fantastisk barnmorska med många års erfarenhet på nacken och skulle snart gå i pension. Jag är glad att jag hann träffa henne, för med henne var jag trygg. Jag tog nästan lustgas direkt vi kom in och jag fått på mig mina kläder. Först lågt, men sedan högre och högre. Pierre stackarn, skulle vara snäll att öka lustgasen till max men vred på fel och sänkte gasen och ökade syret.
De satte dropp och jag fick pencillin i förebyggande syfte eftersom jag skulle föda ett prematurbarn. När lustgasen inte hjälpte längre och jag nästan var rädd för den starka smärtan skrek jag till Pierre att han skulle säga att jag ville ha epidural. NU.
Det dröjde givetvis innan läkaren kom. Säkert inte riktigt så länge som jag kände det då, men Pierre erkände också att det tog tid. Nu var jag helt plötsligt öppen fullt och ville pressa på. Det fick jag, givetvis.

Det tog inte så lång tid eller speciellt många krystvärkar innan denna lilla, lilla nakna kropp, klockan 20:08 lades på mitt bröst. Pierre var rörd och berättade att det blev en pojke. En liten pojke född i vecka 35 på 2730 gram och 48 cm lång med lite cendréfärgat hår. Vår lilla pojke. I min famn. Äntligen.

Så var Vincent född. Den allra sötaste lilla kille vi sett - det finaste vi någonsin gjort.

Graviditeten

Jag har alltid känt en viss längtan att få barn. Ända sedan jag var liten. Julen 2010 bestämde vi oss för att sluta med p-piller och jag blev gravid direkt. Någongång i februari testade jag mig, och stickan visade positivt. Jag räknade ut vecka 8-9 någonting. Småblödningar följde hela tiden men jag hade aldrig ont av det, barnmorska och internet försäkrade mig om att det kunde vara så.
En sen eftermiddag på jobbet högg det till rejält i magen och jag liksom kände att något var fel. Senare den kvällen och natten började jag blöda mycket mer. Morgonen dagen därpå åkte vi gemensamt in akut till NÄL där en läkare konstaterade att jag fått missfall. I vecka 13 tog lyckan slut den gången.

Sedan tog det lång tid utan några som helst tecken på graviditet. Hela månader som alltid slutade med samma sak. Den där veckan kom alltid som ett bevis.

Jag behövde något roligt att tänka på. Jag övertalade Pierre att jag ville åka utomlands, så vi rånade sparkontot och åkte till Grekland en vecka under semestern. Helt underbart. Strålande sol och 30 grader varmt hela tiden. Vi träffade världens underbaraste par från Stockholm - Sandra, David och lille Charlie. De har vi fortfarande kontakt med, än idag. Vi har varit där och hälsat på och vi har bestämt träff med dem igen nu i sommar då de kommer hit.
Hela veckan i Grekland passerade och vi kom hem till verkligheten efter en skön paus.

Det gick någon vecka. Jag hade glömt bort när jag hade mens senast. "Kolla dig då", sa Pierre och jag gick och fixade en sticka och testade nästan med en gång. De längsta sekundrarna av väntan. Ett knallblått streck. Inga som helst tvivel, jag var gravid.

Denna gång var det annorlunda. Jag kände något. Ont i brösten, svullen i kroppen, matlust som skulle kunnat räcka åt flera personer, halsbränna, tröttare än någonsin, pirr i benen på nätterna... skulle kunna rabbla massor. Jag ringde MVC och bokade tid för inskrivning och fick ett preliminärt datum för förlossning till 27 mars 2012.
Jag vågade inte hoppas. Missfallet låg och retades i hjärnan hela tiden. Jag visste ju att det var fram till vecka 13 innan man kunde vara lite mer säker. Jag laddade ner en app till min Iphone som höll mig uppdaterad på fostrets utveckling och min egen. När jag fick ner datumet i den kom det fram en liten bild på ett foster i vecka 8, med en svart prick till öga. Vad overkligt det kändes!

Veckorna gick. Jag fick mage tidigt. Jag köpte min drömbarnvagn redan i vecka 15. Jag och mamma åkte till Grums och hämtade den. 
Vi berättade att vi skulle ha barn samma dag som Kronprinsessan Viktoria och Daniel gick ut med att de skulle ha barn, för skojs skull. "Ni kanske får samtidigt!" skojade alla.
De första sparkarna kände jag i vecka 17, två veckor innan ultraljudet. Väl där, konstaterade hon att jag gått en vecka längre än jag trodde så jag blev framflyttad till förlossningsdatum 22 mars. Efter detta ultraljud var Pierre stensäker på en pojke.

Illamående var jag aldrig någongång, förutom två gånger på morgonen när jag skulle ta ut Greta för morgonkissen. Halsbrännan däremot... jag åt nog flera hundra Rennietabletter. Jag fick cravings för citron och drack citronvatten för glatta livet och knaprade isbitar.

Foglossningen Allan gjorde de sista veckorna i graviditeten till ett litet h-e och jag vankade fram som en valross. Gick totalt upp 17 kg, vilket jag gick ner fort igen efteråt.

Vi var med i en föräldragrupp där vi träffade andra blivande första- och andragångsföräldrar. Några av dem har jag fortfarande kontakt med och träffar lite då och då och våra goa bebisar.

I slutet av vecka 34 var det en dag jag inte kände några fosterrörselser och jag fick rejäla förvärkar och fick komma in till BB för kontroll. Bebisen låg redan i startgropen och de sa till mig att det kunde hända när som helst, men det gjorde inget om jag ändå gick tiden ut, de menade på att det inte var någon ide att stoppa om det nu satte igång.

Vi åkte hem och inget mer hände. En tisdag veckan därpå hade vi sista föräldragruppen och vi sa hejdå och lycka till till alla paren och åkte hem. Dagen efter åkte jag och mamma och köpte nya gympaskor till mig på grund av mina onda fötter. Jag släpade mig runt inne på Överby och hade riktigt ont. Jag var trött på graviditeten nu och var mest irriterad över att det var en hel månad kvar av detta elände. Muttrade lite över detta och la mig tidigt den kvällen, intet ont anandes om att vattnet skulle gå morgonen därpå klockan 07.05 i vecka 35...

Välkommen!

Detta är min "nya" blogg och jag vill välkomna dig hit.

Som nybliven mamma sedan snart fyra månader blev jag sugen på att starta en blogg som kommer handla om just detta, att bli mamma och hur det främst har varit för mig.
I denna blogg kommer du få följa min vardag tillsammans med min lilla son Vincent som jag ska presentera lite mer och bättre i ett senare inlägg.
Jag kan varna redan nu att det kommer bli en inläggsbomb nu i början, för jag vill dela upp berättelsen lite istället för att göra ett kilometerlångt inlägg från början till nu.

Hoppas du kommer trivas här med oss, och glöm inte att då och då lämna en liten kommentar :)

På återseende!

Kram Camilla