Början på vadå?

Imorgon börjar pappas cytostatikabehandlings första cykel. 2-3 timmars dropp hos Onkologen på Uddevalla sjukhus.
I mer än två månader, nästan tre, har han väntat på detta, att denna "behandling" ska börja.
Det är så blandade känslor för mig. Äntligen får han motmedel, men hur kommer det fungera? Hur kommer han bli? Har man "väntat" på något som gör det värre?
Hur kommer han bli? Hur kommer han må? Kommer han tappa håret och till utseendet förändras till en pappa jag inte känner igen?
Denna ständiga oro, jobbiga tankar, mardrömmar, tårar, ovisshet...

Inatt drömde jag att han hade dött, men att jag var och hälsade på honom i himlen i sitt nya hem, jag och mamma och Vincent. Men det var bara jag som kunde se honom. Man fick simma dit i helt klart vatten. Vincent kunde också simma. Han var så fin, helt frisk till utseendet och hade inte det minsta ont.

Hur tolkar man dessa ständigt knäppa drömmar?

I år tänkte jag fira julen här hos oss, i hopp om att pappa vill komma hit också. Hur han nu kommer må. Det blir Vincents första jul, men blir det pappas sista?

Gode snälla Gud. Inte än. Väck mig imorrn och visa mig att det bara varit en hemsk mardröm alltihop. Jag är inte redo för detta än, jag har ju precis fått barn och borde få bara vara lycklig. Varför min pappa? Varför just nu och varför såhär?

Söndagsmys med mina två hjärtan

Vi åkte till Överby när vi gjort oss iordning idag. Gick i affärer, fikade och handlade två nya adventljusstakar till barnens rum. Eller ja, Vincents rum och Gabbis/kontoret. Ett hjärta och en stjärna! Blir jättefint...

Igår var jag ute med jobbet. Mysigt och roligt men det dog ut ganska fort tyckte jag. Var hemma igen runt 00, och gick och la mig direkt. Trött var bara förnamnet!

Var uppe på vinden nyss och tog ner adventsgrejerna, så nu ligger de redo att användas i Gabbis säng. Uppradade och klara.
Ska bli så mysigt med jul nu i framtiden med Bäbis. Julpynta, baka och inreda här hemma ordentligt. Vincents första jul <3

Strax blor det hopp ner i ridbyxorna och åka och fixa stallet och köpa den obligatoriska "dagen-efter-pizzan". Bästa av allt!!

Fikamys och stalluft

Igår träffade jag Susanne på en fika inne i stan. En av mina allra finaste vänner, utan tvekan.
Mycket prat, lite skvaller, skratt och kaffe senare gick vi från Princess och in i Anitas klänningaffär och kollade in brudklänningar mest på skoj. GUD vad mycket fint det finns! Hur kan man välja?
Jag gjorde även en skräll och tvättade bilen, det händer inte ofta kan jag lova...

Efter stan åkte jag och Terroristen till pappa och stallet. Vincent fick mat och sedan sov han utanför stallet i solen medan jag fixade klart för hästarna. Älskar Siviken. En dag ska jag bo så och ha hästarna utanför dörren precis. En riktig dröm!
Låta Vincent växa upp lugnt och tryggt, med mycket djur runt sig, med stora ytor att leka på, nära till skogen...

På kvällen kom mamma hit och passade V medan vi gick på bio och äntligen fick se sista Twilightfilmen. Bra, fast en aning overklig med alla vampyrer och deras specialiteter. Men helt klart sevärd!
Mysigt att få vara själva en stund också, bara vi.

Idag blir det kaffe med Josefin, lite fix här hemma, tvätt och dammsugning, åka till Systemet och handla inför lördag, sola och sedan stallet ikväll innan jag lär stensomna i soffan i vanlig ordning :)

Nä, nu ska jag kravla mig upp till vinden och kolla adventljusstakarna, om inte möss eller andra djur ätit upp dem :)

Mitt älskade lillhjärta

Vårt lillhjärta kryper snart! Därmed strax dax att bebissäkra lägenheten på eluttag och grejor...

Snart är Vincent 9 månader. Det är inte klokt. Varje dag tittar jag på honom när han sover och bara njuter av att han finns, hans doft, att han är hälften av mig och hälften av Pierre.

Lyssnade på en podcast förut om Amanda Schulmans förlossningsberättelse och tårarna bara strömmar! Kan verkligen längta tills nästa gång man får ligga där och vrida sig av smärta och tillslut få upp den lilla bebisen på bröstet. Jag vill ha massa barn, åtminstone ett till så Vincent får ett helsyskon. Jag har vuxit upp helt utan och hade önskat mig ett idag. Som tur är har jag Pierre med mig på min sida om fler, hade varit ett bekymmer annars...

Nä, nu strax hopp i säng. Imorrn onkologen med Pappa.

Godnatt!

Vilken dag!

Pierres Fars Dag idag kunde nog inte blivit mer lyckad!

Kl 11 mötte han upp en stylist på Etage och blev omhändertagen ordentligt. Han fick kläder och skor till ett värde av totalt 10 000 kr!!

Kl 12 hämtade jag Gabbi. Tänkte hon skulle tycka det va kul att se Linda Bengtzing live och att hon skulle få träffa Pierre. Han visste inget så det blev en överraskning! Vi fikade med min mamma och co. och så fick hon ett hamstersuddigum inne på Bokia. Efter framträdandet fick hon Bengtzings autograf och var väldigt nöjd. Vi hann vara hemma en stund också så hon fick gosat med sin lillebror innan det var dags att åka hem igen.

Kl 14 entrade Pierre scenen med Linda Bengtzing och hon var verkligen jättetrevlig och gullig. Och PYTTELITEN.
Pierre var jättefin i sina nya kläder, givetvis :)

Så GRATTIS igen älskling på din dag. Det finns ingen bättre och finare pappa än du!

Jag åkte för en stund sedan upp till min pappa med en Gilette-ask, en chokladask och ett kort. Tog en fika och så fixade jag stallet. Kolsvart ute på landet! Usch, hästarna syns inte i hagen, man bara hör dem.

Nu har vår lilla älskling somnat här så nu blir det film, film och film i soffan.
Imorrn ska jag ut till Etage och fixa personalfestsoutfit till lördag och SOLA. Vitare än ett lakan...

FK och huvudvärk

Idag gör helgens och förra veckans stress sig påminnd. Huvudvärken kom som ett brev på posten i morse när jag blev väckt av Pierre.
Pappa fick komma hem igår eftermiddag har äntligen fått sova i sin egna säng. Men enligt honom själv så har tiden gått fort på avdelning 62. Helt underbar personal och fantastisk omsorg. Vilka människor alltså, snacka om rätt personer till rätt yrke!
Igår var jag bara hemma en snabbis medan Vincent fick mat, annars var vi iväg hela dan och flängde. Stackars barn... Har sån ångest för min lille kille. Jag tar väl pris som årets sämsta mamma 2012 detta år.

Pierre däremot fick ett samtal igår från Etage där han har blivit utsedd till ÅRETS PAPPA. (Jag hade helt glömt bort att jag anmälde honom till detta). På söndag får han ta emot pris på scen på Etage av Linda Bengtzing, bli stylad och ompysslad av riktiga proffs. Det är han så värd, min älskade underbara Pierre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket!

Fick nya papper igår från läkaren så idag ska jag posta in Närståendepenningansökan till Försäkringskassan. Jag hoppas så innerligt att det går igenom, så jag kan spara mina mammadagar till Vincent senare.

Nu ska jag hoppa i något annat än mjukisbyxor och göra kaffe. Sedan får det bli en promenad med mitt lillhjärta bland prassliga höstlöv.

Ett svamligt inlägg

Igår hälsade vi på pappa på Näl och han var väldigt pigg, tycker jag. Kändes nästan som vanligt.
Alla slangar är borttagna och han var uppe och gick litegrann, hade sovit gott hela natten och hade matlust.
Nu väntar vi bara på att han ska få komma hem igen och ladda om inför cellgifter och strålning, vilket man nu gör först... Han får i allafall komma hem till ett helt städat hem. Jag, med hjälp av mamma har vänt upp och ner på huset och städat minsta lilla millimeter, tvättat upp all tvätt och vikt ihop och in med i skåpen. Han ska få ta det lugnt när han kommer hem, utan minsta stress eller måsten.

Cellgifter ja. Om dessa inte fungerar på honom finns inget mer att göra. Hur fort går det då? När cancern får härja fritt i en kropp utan något som helst skydd mot det?

Igår var vi hemma hos min moster Helén och hennes familj här på Onsjö. De bjöd oss på pizza och lite gott att dricka, och det var skönt att få lite distans till allt elände och få tänka på annat. Vi kom in på det här med mina saker jag vill att pappa ska hinna få uppleva innan det är för sent. Och jag VET att jag inte ska tänka så, men givetvis bävar man för det värsta.
Jag har alltid velat gifta mig "The American way", där pappan leder in bruden till sin blivande man, lämnar över henne och sedan gifter hon sig med sitt livs kärlek. Just det kom vi in på igår. Jag vill gifta mig, så jag vet att pappa hinner uppleva det. Kanske mest för min egen skull, den andra viktigaste, och näst största dagen i mitt liv.
Då spånar man ju givetvis vidare på det. Vad kan ett bröllop kosta, om man inte vill ha för flashigt, utan mer ett mindre, fint bröllop med sina närmsta vänner, släktingar och de personer man tycker mest om?
Vilka kan tänka sig ställa upp och servera? Vilka kan vara toastmasters? Trubadur/DJ? Hur man tar sig till och från kyrkan? Vilken kyrka? Vart har man festen? Tårtan? Vilken mat? Klänning och ring?
Jag har ingen som helst aning om hur man går till väga med bröllop alls. Vad tänker man på?

Det andra jag önskar och hoppas att pappa ska få uppleva är att jag tar min lärarexamen. Han är den som har förmanat och tjatat om en riktig utbildning och alltid varit så stolt över att jag har läst på högskola, då ingen på hans sida har haft en "riktig" utbildning.

Barnbarn har pappa fått, och en Pojke. Någon han kan få visa alla sina maskiner och verktyg. Köpa små verkstadskläder till. En pojke som kanske, om intresset kommer finnas, tar över morfars intressen med motorer och maskiner. Vem vet...
Livet är så orättvist mot de som minst förtjänar det. Knarkare, alkoholisterna på stan, de som inte alls är rädda om sitt liv, de lever minsann, ibland trots sin vilja, undrar man. Men pappa, livrädd för att dö, rädd att inte få vara med om mer, som slutat röka, som jobbat sedan han var 15, som alltid sliter med allt och är ordentlig, han får den jävligaste sjukdomen som finns på denna jord vid 56-års ålder.


Det finns ingen Gud.

Tack.

Tack alla fina vänner för ert stöd.
Tack för era mail och sms. Jag har inte svarat, men det är för att jag inte orkar just nu. All tid är med pappa och min familj.
Jag kommer skriva här när jag orkar. Det funkar som en dagbok för mig själv, ett bollplank av tankar och frågor.
Att ni läser och deltar är helt upp till er, även om det mesta är dystert just nu.

Operationen har gått bra, enligt läkaren. Stomi på plats. Nu väntar återhämtning och ladda för en stor påfrestning med cellgifter och strålbehandling. Någon Gud ber jag inte längre till, han verkar ha glömt bort mig och det jag ber om.
Om någon annan har bättre kontakt med denna människa, hälsa från mig.
Be honom skona min pappa nu, det här räcker.

Så vem det än är som ser till att det som händer händer, vad har du för tanke med detta om det nu finns en mening med allt? Du förstör mitt liv. Och mitt i Halloween, är det en riktig skräckfilm du skapar så lyckas du. Jag kan varken äta eller sova och går med en stor klump i magen hela tiden, tårar som alltid hänger i ögonen.

Du har gjort allt till ett kaos.
Du förstör min pappa, hans liv. Alla inblandades liv. Min mammatid under mitt första barns- min sons viktigaste tid i livet med sin mamma.
Sömnlösa nätter av oro, ångest, tankar och tårar.

Vad är menigen med detta?

1/11

Ingen av tumörerna går att operera. Högsta och allvarligaste grad på samtliga. Spridning i alla runt om liggande lymfkörtlar.
Stomioperation idag för att underlätta för tarmen under cellgifter och strålning.
Tar inte strålningen eller cellgiftet finns inget att göra.