Ett svamligt inlägg

Igår hälsade vi på pappa på Näl och han var väldigt pigg, tycker jag. Kändes nästan som vanligt.
Alla slangar är borttagna och han var uppe och gick litegrann, hade sovit gott hela natten och hade matlust.
Nu väntar vi bara på att han ska få komma hem igen och ladda om inför cellgifter och strålning, vilket man nu gör först... Han får i allafall komma hem till ett helt städat hem. Jag, med hjälp av mamma har vänt upp och ner på huset och städat minsta lilla millimeter, tvättat upp all tvätt och vikt ihop och in med i skåpen. Han ska få ta det lugnt när han kommer hem, utan minsta stress eller måsten.

Cellgifter ja. Om dessa inte fungerar på honom finns inget mer att göra. Hur fort går det då? När cancern får härja fritt i en kropp utan något som helst skydd mot det?

Igår var vi hemma hos min moster Helén och hennes familj här på Onsjö. De bjöd oss på pizza och lite gott att dricka, och det var skönt att få lite distans till allt elände och få tänka på annat. Vi kom in på det här med mina saker jag vill att pappa ska hinna få uppleva innan det är för sent. Och jag VET att jag inte ska tänka så, men givetvis bävar man för det värsta.
Jag har alltid velat gifta mig "The American way", där pappan leder in bruden till sin blivande man, lämnar över henne och sedan gifter hon sig med sitt livs kärlek. Just det kom vi in på igår. Jag vill gifta mig, så jag vet att pappa hinner uppleva det. Kanske mest för min egen skull, den andra viktigaste, och näst största dagen i mitt liv.
Då spånar man ju givetvis vidare på det. Vad kan ett bröllop kosta, om man inte vill ha för flashigt, utan mer ett mindre, fint bröllop med sina närmsta vänner, släktingar och de personer man tycker mest om?
Vilka kan tänka sig ställa upp och servera? Vilka kan vara toastmasters? Trubadur/DJ? Hur man tar sig till och från kyrkan? Vilken kyrka? Vart har man festen? Tårtan? Vilken mat? Klänning och ring?
Jag har ingen som helst aning om hur man går till väga med bröllop alls. Vad tänker man på?

Det andra jag önskar och hoppas att pappa ska få uppleva är att jag tar min lärarexamen. Han är den som har förmanat och tjatat om en riktig utbildning och alltid varit så stolt över att jag har läst på högskola, då ingen på hans sida har haft en "riktig" utbildning.

Barnbarn har pappa fått, och en Pojke. Någon han kan få visa alla sina maskiner och verktyg. Köpa små verkstadskläder till. En pojke som kanske, om intresset kommer finnas, tar över morfars intressen med motorer och maskiner. Vem vet...
Livet är så orättvist mot de som minst förtjänar det. Knarkare, alkoholisterna på stan, de som inte alls är rädda om sitt liv, de lever minsann, ibland trots sin vilja, undrar man. Men pappa, livrädd för att dö, rädd att inte få vara med om mer, som slutat röka, som jobbat sedan han var 15, som alltid sliter med allt och är ordentlig, han får den jävligaste sjukdomen som finns på denna jord vid 56-års ålder.


Det finns ingen Gud.