Graviditeten

Jag har alltid känt en viss längtan att få barn. Ända sedan jag var liten. Julen 2010 bestämde vi oss för att sluta med p-piller och jag blev gravid direkt. Någongång i februari testade jag mig, och stickan visade positivt. Jag räknade ut vecka 8-9 någonting. Småblödningar följde hela tiden men jag hade aldrig ont av det, barnmorska och internet försäkrade mig om att det kunde vara så.
En sen eftermiddag på jobbet högg det till rejält i magen och jag liksom kände att något var fel. Senare den kvällen och natten började jag blöda mycket mer. Morgonen dagen därpå åkte vi gemensamt in akut till NÄL där en läkare konstaterade att jag fått missfall. I vecka 13 tog lyckan slut den gången.

Sedan tog det lång tid utan några som helst tecken på graviditet. Hela månader som alltid slutade med samma sak. Den där veckan kom alltid som ett bevis.

Jag behövde något roligt att tänka på. Jag övertalade Pierre att jag ville åka utomlands, så vi rånade sparkontot och åkte till Grekland en vecka under semestern. Helt underbart. Strålande sol och 30 grader varmt hela tiden. Vi träffade världens underbaraste par från Stockholm - Sandra, David och lille Charlie. De har vi fortfarande kontakt med, än idag. Vi har varit där och hälsat på och vi har bestämt träff med dem igen nu i sommar då de kommer hit.
Hela veckan i Grekland passerade och vi kom hem till verkligheten efter en skön paus.

Det gick någon vecka. Jag hade glömt bort när jag hade mens senast. "Kolla dig då", sa Pierre och jag gick och fixade en sticka och testade nästan med en gång. De längsta sekundrarna av väntan. Ett knallblått streck. Inga som helst tvivel, jag var gravid.

Denna gång var det annorlunda. Jag kände något. Ont i brösten, svullen i kroppen, matlust som skulle kunnat räcka åt flera personer, halsbränna, tröttare än någonsin, pirr i benen på nätterna... skulle kunna rabbla massor. Jag ringde MVC och bokade tid för inskrivning och fick ett preliminärt datum för förlossning till 27 mars 2012.
Jag vågade inte hoppas. Missfallet låg och retades i hjärnan hela tiden. Jag visste ju att det var fram till vecka 13 innan man kunde vara lite mer säker. Jag laddade ner en app till min Iphone som höll mig uppdaterad på fostrets utveckling och min egen. När jag fick ner datumet i den kom det fram en liten bild på ett foster i vecka 8, med en svart prick till öga. Vad overkligt det kändes!

Veckorna gick. Jag fick mage tidigt. Jag köpte min drömbarnvagn redan i vecka 15. Jag och mamma åkte till Grums och hämtade den. 
Vi berättade att vi skulle ha barn samma dag som Kronprinsessan Viktoria och Daniel gick ut med att de skulle ha barn, för skojs skull. "Ni kanske får samtidigt!" skojade alla.
De första sparkarna kände jag i vecka 17, två veckor innan ultraljudet. Väl där, konstaterade hon att jag gått en vecka längre än jag trodde så jag blev framflyttad till förlossningsdatum 22 mars. Efter detta ultraljud var Pierre stensäker på en pojke.

Illamående var jag aldrig någongång, förutom två gånger på morgonen när jag skulle ta ut Greta för morgonkissen. Halsbrännan däremot... jag åt nog flera hundra Rennietabletter. Jag fick cravings för citron och drack citronvatten för glatta livet och knaprade isbitar.

Foglossningen Allan gjorde de sista veckorna i graviditeten till ett litet h-e och jag vankade fram som en valross. Gick totalt upp 17 kg, vilket jag gick ner fort igen efteråt.

Vi var med i en föräldragrupp där vi träffade andra blivande första- och andragångsföräldrar. Några av dem har jag fortfarande kontakt med och träffar lite då och då och våra goa bebisar.

I slutet av vecka 34 var det en dag jag inte kände några fosterrörselser och jag fick rejäla förvärkar och fick komma in till BB för kontroll. Bebisen låg redan i startgropen och de sa till mig att det kunde hända när som helst, men det gjorde inget om jag ändå gick tiden ut, de menade på att det inte var någon ide att stoppa om det nu satte igång.

Vi åkte hem och inget mer hände. En tisdag veckan därpå hade vi sista föräldragruppen och vi sa hejdå och lycka till till alla paren och åkte hem. Dagen efter åkte jag och mamma och köpte nya gympaskor till mig på grund av mina onda fötter. Jag släpade mig runt inne på Överby och hade riktigt ont. Jag var trött på graviditeten nu och var mest irriterad över att det var en hel månad kvar av detta elände. Muttrade lite över detta och la mig tidigt den kvällen, intet ont anandes om att vattnet skulle gå morgonen därpå klockan 07.05 i vecka 35...