Då började livet som mamma!

När vi äntligen blev utskrivna så kändes det så skönt. Visst, Vincent var liten och gul fortfarande, men värdet steg i allafall inte och det höll på att gå neråt. Vikten började också öka successivt. Konstigt nog var han aldrig under sin födelsevikt med mer än 30 gram, och som barnläkaren sa till mig - "Det är ju som en måltid", så var det ingen fara. Vincent hade Leif Inganäs som barnläkare, precis samma doktor som jag hade när jag var liten bebis.

När vardagen rullade på och Pierre började jobba igen efter de där 10 pappadagarna (varav 7 av dem spenderades på BB), hade min mamma tagit ledigt en vecka. Helt underbart! Nog för att jag utan tvekan kan ta hand om mitt barn, men det kändes tryggt att ha mamma inom räckhåll om det var något. Vi umgicks en del och var ute och gick promenader och så. Det var kallt ute men jag hade en rejäl åkpåse från Buppabrand som jag beställde på Internet och köpte den minsta lilla overall på Polarn o Pyret. Inte för märkets skull, utan för att jag inte hittade en liten lämplig overall någon stans! Lite fel årstid i slutet på februari eftersom vår- och sommarkläderna var på G.

Till en början sov Vincent mest hela tiden i långa perioder. Men det varade någon vecka eller två. Sedan kom koliken som ett brev på posten.

Han skrek de tre första månaderna och nätterna var jobbiga. Jag sov kanske 2-4 timmar totalt, den sämsta natten sov jag kanske 2,5 timmar TOTALT. Trött och som ett vrak provade vi allt. Semper magdroppar, Minifom, massage, ligga på mage, ligga med benen under en kudde, fänkålsté, promenader i vagn, åka bil... allt. Jobbigast i dessa stunder är när många av de närstående vill hjälpa till med diverse lösningar och eventuella problem. "Byxorna sitter åt", "Strumporna kanske klämmer i tårna", "Han är för varm", "Han är för kall", "Mössan är inte bra", "Nappen är inte bra", "Bilstolen ser inte bekväm ut", BLA BLA BLA. Precis som jag inte redan försökt med allt det där? Som nybliven mamma så tar man allt som egen kritik när ens barn skriker 85% av vaken tid. Man känner sig så värdelös och hjälplös. En mamma som inte kan trösta sitt eget barn = en dålig mamma. Idag är koliken borta, så man kan väl säga att det var den här "3-månaderskoliken". Han kan fortfarande va lite gnällig vissa dagar med mycket luft i magen men det är ingenting om jag jämför med hur det har varit.

Trots allt jobbigt de första månaderna är ändå mammagrejen helt fantastiskt mysig! Vad gjorde man innan man fick barn?! Hur kunde något annat vara viktigt innan detta?

Och HERREGUD vad kort man tar hela tiden. Jag har flera hundra redan. Har från början tagit kort på Vincent vid varje månad, som jag ska hålla på med tills han är ett år. Kan vara kul och se hur mycket han ändrar sig till utseendet.

Här är han ca två veckor gammal, i sin bästa pjamas och med sin snutte han fick i present av sin mormor när han föddes. Nappen tog upp halva ansiktet på honom, den lille skrutten : )