Nog för att denna tid innebar ett jäkla spring till toaletten men detta hade aldrig tidigare hänt. Jag reste mig upp och småsprang till toaletten. Jodå, det var vattnet som gått. Men... Nu?! En hel månad tidigt?
Väl på toa inser jag att jag måste ringa Pierre, men mobilen låg ju kvar inne i sovrummet. Jag löste det på nått sätt och ringde honom medan jag satt där.
Det mest komiska var att några dagar innan, på söndag kväll, sa han att han var trött på att jobba och den vanliga söndagsångesten hade krupit sig på. "Du kan väl ringa fem över sju och säga att vattnet har gått imorrn, så jag slipper jobba", skojade han. Detta hände precis, men på torsdagen.
Pierre stannade på jobbet tills jag pratat med förlossningen som ville få in mig på vattenavgångskontroll vid 11, så vi bestämde att han skulle åka hem vid frukost och handla det sista till BB-väskan innan. Vi var ju inte klara med det! Jag hade precis börjat packa, bara någon dag innan.
Jag ringde mamma bara för att berätta vad som hänt, och hon hade inte hunnit till jobbet än utan var i hallen och skulle precis gå ut, men hon bestämde sig för att komma upp till mig istället och hålla mig sällskap. Hon kom, hjälpte mig att fixa frukost och gå ut med Greta på morgonpromenaden medan jag vankade runt och försökte packa det jag behövde ha med mig in.
Pierre kom hem runt 10 och tog en kopp kaffe medan mina värkar började komma smygande. Inget farligt alls, utan helt överenskommet.
Vi kom in vid 11, fick en tid på obstretiska mottagningen, på samma ställe vi för flera veckor sedan gjort ultraljudet. De konstaterade att det var vattnet som gått men jag var inte öppen alls så det var ingen fara. De rådde oss att gå ut och gå, så vi tog en runda runt NÄL, åt middag och bara väntade. Jag hade ungefär tre minuter mellan värkarna, men det brydde de sig inte om. Jag var bara öppen tre cm och de tyckte vi skulle åka hem igen. Här var klockan runt 16, för på väg hem mötte vi min pappa som precis slutat jobbet. Vi stannade och pratade lite med honom vid gamla busshållsplatserna vid Båberg men jag var mest fokuserad på mina täta värkar. "Ta ett bad och två alvedon när du kommer hem", sa Barbro på förlossningen. "Bebisen kan komma ikväll, inatt eller imorrn morgon".
Vi hann hem, jag hann ta av mig kläderna och lägga mig i ett varmt bad i några minuter innan värkarna var så starka att jag inte kunde varken andas normalt eller prata. Jag vrålade till Pierre att ringa förlossningen igen och BEGÄRA att jag skulle få komma in, om jag så skulle ligga i korridoren. Han ringde och in åkte vi, igen. Han släppte av mig i entrén, och jag fick en jättekraftig värk mitt innanför dörren. En sköterska gick bara förbi mig när jag stod där och vrålade. Hon ställde sig utanför entrédörren och började röka. Jag var vansinnig. Sjukhuspersonal kunde väl åtminstone fråga om jag behövde hjälp där jag stod och höll mig krampaktigt i en sjukhussäng och skakade av smärta?!
Vi blev inskrivna 17.41. Vi fick träffa Barbro igen, och jag var glad över det. Hon var en helt fantastisk barnmorska med många års erfarenhet på nacken och skulle snart gå i pension. Jag är glad att jag hann träffa henne, för med henne var jag trygg. Jag tog nästan lustgas direkt vi kom in och jag fått på mig mina kläder. Först lågt, men sedan högre och högre. Pierre stackarn, skulle vara snäll att öka lustgasen till max men vred på fel och sänkte gasen och ökade syret.
De satte dropp och jag fick pencillin i förebyggande syfte eftersom jag skulle föda ett prematurbarn. När lustgasen inte hjälpte längre och jag nästan var rädd för den starka smärtan skrek jag till Pierre att han skulle säga att jag ville ha epidural. NU.
Det dröjde givetvis innan läkaren kom. Säkert inte riktigt så länge som jag kände det då, men Pierre erkände också att det tog tid. Nu var jag helt plötsligt öppen fullt och ville pressa på. Det fick jag, givetvis.
Det tog inte så lång tid eller speciellt många krystvärkar innan denna lilla, lilla nakna kropp, klockan 20:08 lades på mitt bröst. Pierre var rörd och berättade att det blev en pojke. En liten pojke född i vecka 35 på 2730 gram och 48 cm lång med lite cendréfärgat hår. Vår lilla pojke. I min famn. Äntligen.
Så var Vincent född. Den allra sötaste lilla kille vi sett - det finaste vi någonsin gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar