7 dagar i BB's lokaler

Efter förlossningen kom vi till vårat rum. Ett mysigt rum med fönster ut mot en innergård och vi kunde klara oss helt själva om vi ville. När vi kom på plats var det nästan bara att lägga sig direkt, klockan var mitt i natten. Vårt lilla, invirade knyte lades i sängen bredvid mig för att hålla värmen. Vi sa godnatt.

Jag sov ingenting den natten. Jag låg bara och tittade på min lilla son som sov bredvid mig. Sköterskor kom in lite då och då och tittade till oss eftersom han inte orkade äta något vidare. Vincent blev matad med kopp till en början, sedan med nappflaska medan jag försökte amma. Ganska snart insåg vi att denna lilla, lilla kille inte kunde ha bebiskläderna vi köpt innan utan vi fick ringa min mamma och be henne komma till entrén några dagar senare med en påse med pyttesmå. Hon kom med en hel kasse! Han drunknade även i dessa, givetvis, men dessa satt iallafall uppe :)

Alltså, ALL ELOGE till personalen på BB för ett fantastiskt jobb, men som förstagångsföräldrar måste jag säga att all denna information, tips och råd gjorde mig tokig. Ingen inom dessa väggar var överens om samma sak. Det var olika bud om allt, och den tredje dagen bröt jag ihop totalt och kände mig så urkass. Min lilla bebis ville inte äta. Han orkade inte. Han somnade bara hela tiden och fick inte i sig den mängd personalen tyckte var bra. Matvikterna var absolut värst till en början. Denna ständiga press på att han skulle äta en viss mängd. Och mjölk hade jag, massor. Jag kände mig som någon variant av en Highland Cattle-ko. Orakad sedan flera dagar och mjölk i massor. Men ingen bebis som orkade äta.

Den fjärde dagen begärde jag att få komma hem, om nu läkaren tyckte det var okej. Efter läkarkollen åkte vi hemåt och ni anar inte vad skönt det var att få sova i egen säng! Vi blev inte utskrivna helt för det. I flera dagar i sträck fick vi åka tillbaka och ta nya prover på Vincent som hade gulsot och värdena bara ökade och ökade. Han såg så solbränd och fin ut, men detta var inte bra.

Herregud vad allt är stressande som småbarnsförälder. Jag grät hela tiden, för allting. När han inte ville äta grät jag för det, och när han var gul och trött, grät jag för det. När läkaren sa att vi var tvungna att komma tillbaka igen för nytt prov grät jag för det. Men, när allt kändes hopplöst så hade värdena stannat av igen och var på väg neråt så vi blev släppta av BB och togs över av BVC. BVC gjorde ett hembesök ganska snart. Vi städade hemma och gjorde fint. Det kändes så ovant med en bebis hemma. Alla fina bebissaker man bara gått och tittat på länge kom nu till användning. Mamma och pappa kom och hälsade på samma dag vi kom hem. Så stolta. Pappa vågade inte ens hålla honom, för han var så liten. Vincent fick fina kläder och en snuttefilt, ett gosedjur och lite annat smått och gott.