Ett tack-inlägg

Idag är en sån där vanlig dag. Tisdag. Skolarbete och häst. Frasse har fått en infektion i skapet efter de stora smegmastenarna vi tog bort så han får på medicin och därmed ingen ridning. Bara mocka, borsta, medicin och gos.

Häromdan fick jag ett mail från LRF med hittills glädjande besked. Om det bara blir klart någon gång kan livet få fortsätta utan den stora stenen i magen.

Läser två kurser på varandra just nu för att få ihop lite mer poäng till CSN att visa upp inför kommande studiemedelsansökan. Jag fick gå hem mitt i en kurs väldigt tvärt så jag hann inte klart. CSN är inte de roligaste att ha och göra med men den gången fick jag igenom min ansökan på grund av omständigheterna.

Jag vet att bloggen säkert kommer handla mest om pappa, sjukdom, elände och ledsamma saker men jag ber er om förståelse. Jag kanske behöver få skriva av mig, ibland är det lättare än att prata. Här kan jag vara ledsen utan att behöva försöka dölja, för jag har faktiskt svårt att släppa ut mina innersta känslor för andra.

Mamma har varit helt fantastisk i detta. Även Pierre, även om män ofta kanske inte förstår som kvinnor kan göra. Det är slitsamt på förhållandet att någon mår dåligt, och det är viktigt att man låter varandra få vara just ledsna.
Förlåt mig för alla gånger jag varit sur eller snäsig. Jag kan helt enkelt inte hjälpa mitt beteende ibland även fast jag inte försvarar det. Därför tänkte jag i detta inlägg passa på att be om ursäkt till de som kanske behöver det, eller bara få säga till de som jag vill säga Tack till för att ni finns.

Anna, Sandra och Ingela - ni är nog de vännerna som jag pratat mest med. Förlåt för att jag är en dålig vän stundtals som aldrig hör av mig. Stundtals vill jag bara vara ensam.

Pierre, jag är så oerhört glad att vi hittade tillbaka till varandra mitt i allt och att du står ut med mig. Jag behandlar dig orättvist ibland och vet att jag är krävande att ha att göra med stundtals, men jag hoppas att du kan bortse från det just nu och se framåt. Du är den allra finaste pappan till vår son Vincent, bättre kunde det inte bli.

Jenny, min hyresvärd där jag hyr in Frasse. Jag är dig evigt tacksam att Frasse fick flytta till er. Han har det bättre hos dig än han hade det hemma och jag kunde inte få en bättre lösning på allt. Tack för din förståelse och tålamod för mina ibland sena inbetalda stallhyror, de gånger jag av olika anledningar inte kunnat komma ut till stallet eller rent av glömt bort (!) min häst.

Och slutligen Mamma, jag hade aldrig blivit den jag är utan dig. Du är min allra bästa vän och stöttepelare i livet. Min förebild som vuxen och min förebild som mamma. Tack för allt du gör för mig och Vincent.

Ett långt inlägg

Och så kommer inlägget jag haft sån ångest över att skriva.
Han är borta.
Natten till den 2 december tog pappa sitt sista andetag efter att spenderat sina sista veckor på Palliativa enheten vid Uddevalla sjukhus. I fem dagar satt jag med mamma som stöd och vakade vid hans sida, natt och dag.

Idag, dryga 5 månader senare är jag fortfarande helt tom. Tommare än någonsin. Cancer är en sjukdom som inte bara drabbar den sjuke utan även anhöriga. Det sitter i psyket på mig, fortfarande.
Det finns inget jag föraktar mer än denna sjukdom. Jag har sett förloppet på nära håll, från början till slut, medan det sakta åt upp och förstörde min pappa.
Pappa blev 57 år. Mitt i livet. Stark och envis. Som drömde om pensionens sköna dagar. Som var morfar till en liten kille. Pappa till en dotter. Varför just han?

Denna tid har sparkat undan mina fötter totalt. Flera gånger. Jag har gett upp ibland, men lyckats ta mig framåt när det känts som jävligast.
Man tror att det är över när någon dör. Att man ska ta itu med sorgearbetet i lugn och ro. Fixa en fin begravning. Välja kista. Blommor. Gravsten. Få sörja i ro och stillhet. Det är varje människas rättighet.

Sen kommer det. Girighet. Avundsjuka. Svartsjuka. Besvikelse. Arrogans. Dominans. Falskhet.
Det dyker upp, trots att man inte trodde det var möjligt.
För så är det ju när det är pengar inblandat, eller hur? Då kan man gå över lik. Sparka på den som redan ligger. Skylla ifrån sig. Säga precis vad som helst. Falskt anklaga. Håna. Hota. Verbalt misshandla.

De finns överallt.

Som ensamt barn till en förälder tror man att man slipper tvister. För vem finns det att bråka med? Som barn ärver man sin förälder, tveklöst.

Eller?

Jag kommer aldrig förlåta den här tiden som varit. Aldrig. Jag kommer aldrig mer ta in dem i mitt liv. De är ute för alltid. Alla band är brutna. Avslitna. Djupa, pulserande sår som kommer sätta djupa och fula ärr i mitt skinn.
Jag hatar dom. Av hela mitt hjärta.

Long time no see

Jag lever. Livet har bara varit för mycket ett tag.

Jag är såå trött. Kroniskt trött och det verkar inte vilja gå över. Just nu längtar jag till att skolan är slut för denna termin så jag kan släppa det ett tag och bara JOBBA, älska min underbara lilla son och umgås så mycket jag bara kan med pappa.
Paniken över att tiden en dag är slut. Det man aldrig sagt, aldrig gjort eller det man kanske borde förlåta.

Från och med nu vill jag bara att de som läser min blogg gör det för vänskapens skull, inte för nyfikenheten. Bloggen kommer därför att låsas för andra, och endast vara tillgänglig för de som behöver läsa. Jag vill kunna vara privat, ärlig och öppen. Vara glad och ledsen utan att behöva känna mig påpassad av personer som inte behöver ha koll.
Ni andra som är här och läser för min skull - jag hoppas ni stannar kvar. Det är skönt att ni finns.

Julen över för denna gång!

Jaa, julen är slut för denna gång. Har varit jättemysigt att fira hemma i lugn och ro.
Vincent har fått så mycket fint! Bland annat en Bobby-car, leksaker, gosedjur, kläder och pengar.
Jag fick en iphone5 och kläder, ridskor med stålhätta och nya chaps, pengar och lite smått och gott.

Julmaten har stått mig upp i halsen och jag funderar starkt på att ha typ tacobuffé nästa år. Haha!

Bloggpaus... Tydligen.

Oj! Längesedan denna sida blev uppdaterad. Tid och lust har väl lyst med sin frånvaro.

Snart är det jul som vi ska fira hemma hos oss i år. Mestadels i hopp om att pappa ska komma hit och vara med och äta en stund. Vincents första jul... Tänk vad den dagen kommer betyda mycket under flera, flera år. Mitt älskade Lill-hjärta!

Vincent ja, han har fått 5 nya tänder och har fått alla han ska ha nu på ett tag. Ser ut som en liten häftapparat i munnen och dregglar och tuggar på allt. Han har börjat krypa riktigt ordentligt nu också, och inte bara åla sig som innan. Han tar tag och ställer sig på knä mot saker också, drar i dukar och sladdar. Favoritrummet är givetvis badrummet, varför vet jag inte. Usch, det mest "ofräscha" rummet.

Pappa har börjat sin andra omgång cellgifter nu och mår förhållandevis ganska bra. Jag ber till Gud varje dag att det ska hjälpa och att jag får ha honom kvar i många år till. Hörde en fin låt med Sarah Dawn Finer häromdan som var så fin och passande. Vet inte vad den heter men texten går "... För du betyder allt för mig..."

På fredag åker jag och mamma (och troligtvis resten av södra Sveriges kvinnor) till Ullared för julklappsshopping. Gympadojjor, en burk lugnande tabletter, vassa armbågar och en paket Dextrosol så går väl det med...

Igår var jag som vanligt i stallet och Frasse har blivit riktigt fin i hullet nu! Nu fattas lite muskler på honom och nya skor och snösulor så kan jag börja rida igen :) Den lilla får väl äta på sig lite till innan Olivia börjar igen. Ååhh, längtar till våren!

Nu blir det ännu mer kaffe och lite filmmys med terroristen.

Å ni glömmer väl inte att ni kan shoppa fina, helt underbara produkter från Mary Kay av mig?

Kram <3

Början på vadå?

Imorgon börjar pappas cytostatikabehandlings första cykel. 2-3 timmars dropp hos Onkologen på Uddevalla sjukhus.
I mer än två månader, nästan tre, har han väntat på detta, att denna "behandling" ska börja.
Det är så blandade känslor för mig. Äntligen får han motmedel, men hur kommer det fungera? Hur kommer han bli? Har man "väntat" på något som gör det värre?
Hur kommer han bli? Hur kommer han må? Kommer han tappa håret och till utseendet förändras till en pappa jag inte känner igen?
Denna ständiga oro, jobbiga tankar, mardrömmar, tårar, ovisshet...

Inatt drömde jag att han hade dött, men att jag var och hälsade på honom i himlen i sitt nya hem, jag och mamma och Vincent. Men det var bara jag som kunde se honom. Man fick simma dit i helt klart vatten. Vincent kunde också simma. Han var så fin, helt frisk till utseendet och hade inte det minsta ont.

Hur tolkar man dessa ständigt knäppa drömmar?

I år tänkte jag fira julen här hos oss, i hopp om att pappa vill komma hit också. Hur han nu kommer må. Det blir Vincents första jul, men blir det pappas sista?

Gode snälla Gud. Inte än. Väck mig imorrn och visa mig att det bara varit en hemsk mardröm alltihop. Jag är inte redo för detta än, jag har ju precis fått barn och borde få bara vara lycklig. Varför min pappa? Varför just nu och varför såhär?

Söndagsmys med mina två hjärtan

Vi åkte till Överby när vi gjort oss iordning idag. Gick i affärer, fikade och handlade två nya adventljusstakar till barnens rum. Eller ja, Vincents rum och Gabbis/kontoret. Ett hjärta och en stjärna! Blir jättefint...

Igår var jag ute med jobbet. Mysigt och roligt men det dog ut ganska fort tyckte jag. Var hemma igen runt 00, och gick och la mig direkt. Trött var bara förnamnet!

Var uppe på vinden nyss och tog ner adventsgrejerna, så nu ligger de redo att användas i Gabbis säng. Uppradade och klara.
Ska bli så mysigt med jul nu i framtiden med Bäbis. Julpynta, baka och inreda här hemma ordentligt. Vincents första jul <3

Strax blor det hopp ner i ridbyxorna och åka och fixa stallet och köpa den obligatoriska "dagen-efter-pizzan". Bästa av allt!!