Ett långt inlägg

Och så kommer inlägget jag haft sån ångest över att skriva.
Han är borta.
Natten till den 2 december tog pappa sitt sista andetag efter att spenderat sina sista veckor på Palliativa enheten vid Uddevalla sjukhus. I fem dagar satt jag med mamma som stöd och vakade vid hans sida, natt och dag.

Idag, dryga 5 månader senare är jag fortfarande helt tom. Tommare än någonsin. Cancer är en sjukdom som inte bara drabbar den sjuke utan även anhöriga. Det sitter i psyket på mig, fortfarande.
Det finns inget jag föraktar mer än denna sjukdom. Jag har sett förloppet på nära håll, från början till slut, medan det sakta åt upp och förstörde min pappa.
Pappa blev 57 år. Mitt i livet. Stark och envis. Som drömde om pensionens sköna dagar. Som var morfar till en liten kille. Pappa till en dotter. Varför just han?

Denna tid har sparkat undan mina fötter totalt. Flera gånger. Jag har gett upp ibland, men lyckats ta mig framåt när det känts som jävligast.
Man tror att det är över när någon dör. Att man ska ta itu med sorgearbetet i lugn och ro. Fixa en fin begravning. Välja kista. Blommor. Gravsten. Få sörja i ro och stillhet. Det är varje människas rättighet.

Sen kommer det. Girighet. Avundsjuka. Svartsjuka. Besvikelse. Arrogans. Dominans. Falskhet.
Det dyker upp, trots att man inte trodde det var möjligt.
För så är det ju när det är pengar inblandat, eller hur? Då kan man gå över lik. Sparka på den som redan ligger. Skylla ifrån sig. Säga precis vad som helst. Falskt anklaga. Håna. Hota. Verbalt misshandla.

De finns överallt.

Som ensamt barn till en förälder tror man att man slipper tvister. För vem finns det att bråka med? Som barn ärver man sin förälder, tveklöst.

Eller?

Jag kommer aldrig förlåta den här tiden som varit. Aldrig. Jag kommer aldrig mer ta in dem i mitt liv. De är ute för alltid. Alla band är brutna. Avslitna. Djupa, pulserande sår som kommer sätta djupa och fula ärr i mitt skinn.
Jag hatar dom. Av hela mitt hjärta.