Ett tack-inlägg

Idag är en sån där vanlig dag. Tisdag. Skolarbete och häst. Frasse har fått en infektion i skapet efter de stora smegmastenarna vi tog bort så han får på medicin och därmed ingen ridning. Bara mocka, borsta, medicin och gos.

Häromdan fick jag ett mail från LRF med hittills glädjande besked. Om det bara blir klart någon gång kan livet få fortsätta utan den stora stenen i magen.

Läser två kurser på varandra just nu för att få ihop lite mer poäng till CSN att visa upp inför kommande studiemedelsansökan. Jag fick gå hem mitt i en kurs väldigt tvärt så jag hann inte klart. CSN är inte de roligaste att ha och göra med men den gången fick jag igenom min ansökan på grund av omständigheterna.

Jag vet att bloggen säkert kommer handla mest om pappa, sjukdom, elände och ledsamma saker men jag ber er om förståelse. Jag kanske behöver få skriva av mig, ibland är det lättare än att prata. Här kan jag vara ledsen utan att behöva försöka dölja, för jag har faktiskt svårt att släppa ut mina innersta känslor för andra.

Mamma har varit helt fantastisk i detta. Även Pierre, även om män ofta kanske inte förstår som kvinnor kan göra. Det är slitsamt på förhållandet att någon mår dåligt, och det är viktigt att man låter varandra få vara just ledsna.
Förlåt mig för alla gånger jag varit sur eller snäsig. Jag kan helt enkelt inte hjälpa mitt beteende ibland även fast jag inte försvarar det. Därför tänkte jag i detta inlägg passa på att be om ursäkt till de som kanske behöver det, eller bara få säga till de som jag vill säga Tack till för att ni finns.

Anna, Sandra och Ingela - ni är nog de vännerna som jag pratat mest med. Förlåt för att jag är en dålig vän stundtals som aldrig hör av mig. Stundtals vill jag bara vara ensam.

Pierre, jag är så oerhört glad att vi hittade tillbaka till varandra mitt i allt och att du står ut med mig. Jag behandlar dig orättvist ibland och vet att jag är krävande att ha att göra med stundtals, men jag hoppas att du kan bortse från det just nu och se framåt. Du är den allra finaste pappan till vår son Vincent, bättre kunde det inte bli.

Jenny, min hyresvärd där jag hyr in Frasse. Jag är dig evigt tacksam att Frasse fick flytta till er. Han har det bättre hos dig än han hade det hemma och jag kunde inte få en bättre lösning på allt. Tack för din förståelse och tålamod för mina ibland sena inbetalda stallhyror, de gånger jag av olika anledningar inte kunnat komma ut till stallet eller rent av glömt bort (!) min häst.

Och slutligen Mamma, jag hade aldrig blivit den jag är utan dig. Du är min allra bästa vän och stöttepelare i livet. Min förebild som vuxen och min förebild som mamma. Tack för allt du gör för mig och Vincent.