Och ändå strävade man efter att bli äldre och större för "man fick göra vad man ville när man blev stor".
Jag ville bli veterinär eller ridlärare när jag var liten. Hästar var min drog. Pappas granne hade två hästar och jag var väl där varje dag i princip. Stackars dom. Aldrig en lugn stund.
Farmor lekte alltid med mig, hur sjuk hon än var. Krokig som böjen på ett paraplyhandtag var hon det sista, och kanske aningen åt det senila hållet med Gud vad jag saknar min farmor.
Här i Sivikan sitter alla minnen kvar i väggarna. Alla ställen - gömställen, ställen jag gömde mig när jag var arg och ledsen, där jag låg och läste Bamse eller MinHäst och åt godis. Kollade på filmer och byggde kojor av fåtöljerna i tv-rummet. Lekstugan, ladan med halmen att hoppa och leka i, magasinet med havren upp till knäna att gräva i, dammen med alla ödlor jag håvade, svampställena jag och pappa eller farmor gick till. Jag kan fortsätta i evigheter.
Allt detta är ju något som skapat mig till den jag är idag. Bland annat.
Jag vet inte vad jag skulle vara utan denna fristaden av lugn, härlig luft och harmoni.
Om det tas ifrån mig?
Det har inte alltid varit bra givetvis heller. Pappa har alltid haft mycket att göra och jag vet att jag känt mig ensam många gånger också, men allt bra överväger det dåliga. Och jag har inte tagit skada över att ha tråkigt - tvärt om.
Tankarna flyget iväg ibland, till landet Långt Borta, där man bodde som barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar