Ja, så känner jag just nu. Vet ingenting.
Ena halvan av mig vill bara dra täcket över huvudet och somna, den andra kämpar varje dag för att vara mamma/dotter/sambo/stöd/hemmafru/va sig själv/kompis/granne...
Jag orkar snart inte mer psykisk påfrestning. Det här med att vänta i ovisshet tar död på mig själv, min inre person. Den yttre delen är, men den inre försvinner.
Imorrn ska vi till NÄL för att få ett besked om framtiden. Kl 13.00 träffar vi ett team. Mamma åker med, för jag orkar inte vara ensam med pappa. Han börjar se sjuk ut. Blek, tunn, lite gul i hudtonen. Förbannade jävla cancer.
Jag känner mig så egoistisk när jag tänker på mig själv, men jag känner mig så ensam. Trots mina vänner, Pierre och övriga släktingar. Jag har bara mamma och pappa i "min" familj. Ingen mer än dom.
Jag är livrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar