Var med pappa på Kirurgmottagningen idag i Uddevalla. Inga trevliga nyheter. Skiktröntgen visade att det även finns en tumör på levern. Sedan är det suddigt, jag minns inte så mycket av vad läkaren sa mer. Magnetröntgen på levern härnäst för att se hur tumören ser ut och i vilken omfattning det är. Den tumören han redan har har nu visat sig vara stor och av aggressiv sort men ingen operation innan de vet mer säkert om levern. Den här "underbara" väntan. Jag hatar att vänta. Jag hatar cancer. Jag hatar ovisshet och oro. Ångest. Mardrömmar.
Han är bara 56. Det är minst 25-30 år för tidigt med sånt här. Overkligt och orättvist.
Det är så mycket jag vill att pappa ska få uppleva, som man inte tänkt på förrän nu, som kännts självklart.
Om jag gifter mig, få se när jag äntligen blir klar med min utbildning, Vincents första skolavslutning, fler barnbarn... Och för hand egen del - göra klart sina projekt han pratar om. Den gamla lastbilden, PV'n, amazonen...
Pappa. Älskade, fina pappa. Du måste orka rida ut denna stormen. Du måste. För min skull, och Vincents. När man når botten är det bara en väg och det är uppåt. Jag kommer finnas här, alla dagar, alltid.
Du kommer aldrig vara ensam.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar